ejnenett (num., pron., art.)

Espersen

⟦1⟧Ejn (num., pron. indef., art. indef.)

ēn-ett; gen. ējns; best. F. ena

1) num., udt. ējn-ēn-ett, een, eet; gen. ējns (jfr. Isl. einn-ein-eitt; Sk. ejn el. ajn-ajn-ajtt). Ved den blotte Optællen (1-2-3) bruges Formen ēn; endvidere i de fleste ægte Sammensætninger s. enarmader, enbar, enbenader, enfodader, enhonnader, enivader (eenøiet), ensammer (men ‹ējn gång›, eengang, ligesom ējn sta, s. s.). Den best. F. hedder altid ena ene: ‹däjn ena›; ‹dänj ena gångijn›; ‹mitt ena ben›.

2) pron. indef. ■ a) ‹ējn-ēn-ett›, Een, een, Eet, eet; gen. ējns; ‹ējn å mina vinner›; ‹ējn (mandlig Person) el. ēn (kvindelig P.) som drikker›; ‹där står ējn, ēn där nera, som vill snakka me dei›; ‹estu ijkkje livan ĕn galn ēn, pibel! ad seia snart ett, snart ett ajned›; ‹sikken ett svårt ett›; sikken en sort Ting; ‹ad sta ujnne ejns pīsk.› ■ b) blot Masculinform og tonløs ĕjn el. ijn (dog høres nogle St. ogsaa her ējn) = man, hvor den Talende baade tænker paa sig selv og Andre; gen. ĕjns el. ijns (nogle St. ējns): ‹ijn ska ’kje tro allt, hvad ijn hör; ‹ota vill ijn ijkkje gjorra dēd, som e te ijns eied väl›; ‹hajn kajn ijkkje lă ejn (ijn) varra i fredd› (jfr. ejn ajn og di under Däjn). En lign. Sprogbrug haves i Jsk., Angel., Nsk.

3) tonløst ĕjn el. ijn-en (enn)-ett, ubest. Artik., en, et; egl. pron. indef. brugt adjectivisk, f. Ex. i ‹ejn el. ijn gång›, engang; ‹ijn sta›, etsteds. Hvor Ordet bruges, ligesom i Dansken, foran Talord med eller uden Substantiver til at udtrykke det Omtrentlige, høres altid F. ‹ĕn›: ‹en fjourtan, fämtan›; ‹en* fira fäm snes›.