ânta (v.) II

Espersen

Antas (v. dep.)

âas-ades-ads

gjekkes; jfr. v. anta.

⟦1⟧Anta (v. refl.)

âar-ada-ad

egl. tee sig paa denne eller hin Maade

1) i god Bemærkn. (sjeldnere) = ‹ässa sei›, skikke sig: ‹hajn vill inte anta sei› (Gudh.); ‹ded antar sei›; ‹vijlle inte anta sei› (s. st.).

2) i ond Bet. (almindeligst) ɔ: skabe sig, bære sig naragtigt ad: ‹di stå barstan å anta dom›; Østg. anta sig antas vid något, bære sig ilde ad; Jfr. Bh. antas.